Något om familjen Lagercrantz:

Herman och Hedvig Lagercrantz hade före flyttningen till Virsbo tjänstgjort i Frälsningsarméns ledning, Herman bland annat som fältsekreterare (=personalchef) och Hedvig hade grundat slumsysterverksamheten i Sverige. De hade sju barn
Eva
Mary
Clare (Koko)
Margareta (Greta), gift med sin kusin överste Henrik Lagercrantz
Bror
Katarina (Kaj)
Märta.
Bror hade dottern Gunilla (Gilla), gift med sin syssling bruksdisponent Bengt Lagercrantz.
Arvid Lagercrantz är halvbror till Olof Lagercrantz.
Olof Lagercrantz var brorsonson till Herman Lagercrantz.

Eva Kleen berättar 1978

Eva berättar för Arvid Lagercrantz om första tiden på Frälsningsarméns högkvarter, på Torpa och i Virsbo.

Greta Lagercrantz 1969

Arvid Lagercrantz intervjuar

Tillbaka upp

Idag är det den 16 februari 1969 och jag sitter på Molstabergs säteri i Mölnbo och vi sitter på andra våningen i det trevliga komplexet Molstaberg och bredvid mig har jag faster Greta Lagercrantz. Jag tänker börja med att fråga:
- Tant Greta föddes 1893. Det är för en person som föddes 1942 rätt länge se´n. Är det något särskilt man skulle kunna säga om att vara född 1893?
Det är för mig rätt ofattbart egentligen. Jag tycker inte alls att jag är så gammal, men det måste man ju förstå när man hör dom som är födda 1942 istället. Då för tiden fanns ju inga moderniteter som nu för tiden. Det var ju fullkomligt utan bilar, utan någonting, telefoner användes oerhört litet och det var väl inte mycket som kunde tjäna människorna annat än att man hade gott om tjänstefolk. När jag föddes så föddes jag på Frälsningsarméns högkvarter och det lär ha varit rätt svårt att få tag i barnmorska men Mamma hade just startat ett hem för flickor, som …vad heter flickor som får barn ...mödrahem, ja ... och där hade det kommit in fyra flickor med sina små babybarn just precis som Mamma hade startat detta på Grev Turegatan och dom lär ha skickat hem en nejlika var till Mamma när jag kom till världen. Jag hade sedan tillfälle att 70 år efteråt stå i Slummens hem och tala om forna tider och kunde då berätta om just detta som naturligtvis roade de gamla förfärligt mycket att höra.
- Men faster Hedvig om vi nu ska börja med henne, hon var alltså en rätt framstående kvinna tydligen, hon hade många initiativ som hon …
Ja, hon var nog en oerhörd kraftnatur som visste vad hon ville och så ömmade hon nog gräsligt mycket. Hon kom från ett hem som var mycket litet religiöst och som var utav gamla sorten så jag tror Morfar och Mormor tänkte aldrig på sina underhavande. Det gjorde på något vis att både Mamma och Mostrarna greps utav otroligt medlidande för arbetarklassen. Det följde nog Mamma hela vägen sedan. När Mamma se´n träffade Pappa och dom fann detta religiösa intresse så var det nog mycket ur synpunkten att kunna hjälpa andra.
- Farbror Herman då, hade han samma inställning?
Han hade nog det, men för honom var det nog snarare ett religiös patos, skulle jag tro.
- Var det här någonting som genomsyrade hemmet på Virsbo?
Ja, absolut, i allra högsta grad. Det var alltid och där var jämt tanke på dom på Bruket, dom jungfrur vi hade och som dom kallades för, får man säga det? Mamma många gånger ömmade om mer än sina egna barn och jag vet att till och med dom som var hos oss tyckte ibland att Mamma var hård mot sina barn men för snäll mot flickorna som tjänade.
- Och vad tyckte folket på Virsbo om farbror Herman och faster Hedvig?
Ja, Mamma dyrkade dom. Mamma var ju en sådan människa som var så otroligt rättvis och när jag blev äldre så tyckte jag ju att Mammas lynne var så svårt att förstå sig på för Mamma var mycket lynnig. Men det var underligt att både på Bruket och överallt så var det alltid: Hennes Nåd är så rättvis, Hennes Nåd vet, förstår allting så bra, Hennes Nåd vet vad arbete är. Hennes Nåd hjälper alltid där man behöver få hjälp hörde man alltid när jag blev äldre.
- Men hur såg man som dotter på deras uppfostringsmetoder då om dom tydligen var litet …?
Jag hade oerhört lite, jag hade mycket litet känsla för mina föräldrar, jag var bara rädd. Jag var rädd för att Pappa var häftig och jag var rädd för Mammas lynne. Jag sökte mig ut ifrån dom. Jag sökte mig ut på Bruket och jag sökte mig till jungfrurna, jag hade ingen som helst känsla för mina föräldrar som liten.
- Och detta var alltså någon gång alldeles i slutet av 90-talet?
Ja, och i början av 1900-talet. Hela min barndom var sådan. Så kom ju min bror
han var ju så förfärligt mycket, han var bara ett år yngre än jag och det var ju så roligt när han kom så litet tror jag nog att dom skuffade undan mig och det gjorde att jag hade ingen riktig känsla för att, ja, jag var rädd för dem.
- Hur gick det till på Virsbo den tiden? Bruket var ju inte lika stort som nu….
Nej, jag kände ju varenda människa där och vi var ju oerhört mycket tillsammans med alla och vi lekte ju med alla barn där och vi var ju på Bruket jämt, jämt, jämt.
- Men själva huset, där fanns det alltså tydligen en stor del tjänstefolk.
Ja.
- Hur kunde då en vanlig dag te sig när faster Greta var sju, åtta år eller en nio, tio år?
Det började med morgonbön.
- Alla deltog?
Då deltog alla och vi hade alltid en förvaltare som hette Palmér som bodde hos oss, åt med oss och så var alla tjänarinnor med på morgonbön. Sedan var det skola och var det sommarlov var vi ute och lekte och så kom man för sent ibland till måltider ibland och det var inte särskilt roligt. Vi lekte och vi var jämt ute i den där åldern var vi jämt ute och lekte och så hade vi kolossalt mycket barn uppe på gården. Jag började så förfärligt tidigt att vara road utav höns och det fick jag redan som mycket liten bantamhöns som jag fick sköta själv. Jag var inte mer än sju - åtta år så hade jag bantamhöns uppe på gården och skötte dem. Så hade vi en hund, en foxterrier, som vi älskade så vi var mycket, mycket fästade vid djur och lagården och hästarna och allt detta.
- Hade Ni mycket kontakt med varandra inom syskonkretsen då?
Ja. det hade vi. Bror och jag var oskiljaktliga, utom när det gällde hästar.
- Gillade inte han dem då?
Nej, han gillade inte dem, han var rädd för hästar. Vi fick mycket tidigt ölänningar och vi hade två stycken ölänningar och de var istadiga. Sedan var det en gammal kusk som hette Öhlin och jag kan säga att Öhlin är nog den människa som har gjort det starkaste intrycket på mig från min barndom och som spelade största rolllen i vårt liv. Vi sprang ner till stallet och vi satt i selkammaren och vi pratade och han var mycket religiös. Han var ordförande i Missionsförbundet och han var mycket rättrådig men han var oerhört sträng. Men när Mamma och Pappa reste till Amerika, då var jag ju i alla falla redan 13 - 14 år, då människor frågade om det var tråkigt att Mamma och pappa hade rest svarade vi att det gör ingenting för vi har Öhlin kvar.
- Var det vanligt att de var borta mycket i Stockholm och på andra håll?
Pappa reste orimligt mycket. Pappa var jämt borta. Pappa reste, började ju redan i början av 1900-talet att vara en affärsman som var på alla Bruk. Han reste till Larsbo-Norn och till Wikmanshyttan och till Hällefors och till Elvestad och till Ramnäs och allt detta jämt, jämt, jämt och Mamma grät var gång han reste. Det är det minne jag har men det är kanske överdrivet men det är ett minne som jag har.
- Om man nu så långt efteråt skulle försöka se på hans intresse för barn, var han ointresserad av Er eller hade han så mycket annat?
Det är kanske styggt att säga men han hade nog inget intresse för oss. Jag tror inte han hann med, hela Pappas sinne var så utåtriktat och han litade så absolut på att det där skötte Mamma.
Han hade mycket och var det någon gång det inte var riktigt så blev Pappa så förfärligt ond. Han var så oerhört häftig så att man aktade sig för att vara i närheten. Man skulle aldrig våga förtro sig till Pappa på något vis. Gjorde jag inte. Jag törs inte säga om Eva och Mary hade mer kontakt men varken Koko eller jag hade någon kontakt med Pappa alls som barn.
- Ändrades det där sedan så småningom då när …
Ja, oerhört. Redan när vi blev äldre och när jag var i tjugoårsåldern, då beundrade jag Pappa oerhört och då tyckte jag och då använde sig Pappa mycket av mig. Så var det att Pappa tyckte att jag var så hjälpsam och att jag var så kvick alltid att lista ut vad han ville ha och alltid var det Greta och då var han glad och nöjd och då var Pappa och jag mycket goda vänner. Mycket.
- Men om Du skulle försöka teckna ett porträtt av honom med några drag, hur skulle det se ut då?
Det var svårt.
- Tycker Du det var för svår fråga? Han måste varit mycket charmerande …
Han var ju oerhört charmerande och det var ju det att allting kretsade, kom Pappa in i ett rum så kretsade allting kring honom. Han hade en oerhörd förmåga att…, jag tror Pappa inte passade med barn men han passade oerhört bra med ungdom. Han pratade med oss som om vi var fullvuxna och vid bordet och så la han upp stora problem och tyckte att det skulle vi vara med och resonera om. Han var ju oerhört på det viset ovanlig med den tiden, han var ju mera som man nu är. Han vädjade till oss ifråga om saker och ting som ju inte då för tiden alls var vanligt. Våra ungdomar och vänner som kom tyckte ju att Pappa var underbar för de bara lyssnade till honom och tyckte att han var intressant och höra även när man bara var en 17 - 18 år. I det fallet var han faktiskt före sin tid. Och jag anser och när jag frånser min barndom och när vi kom längre upp blev vi uppfostrade mycket mera modernt såsom man nu uppfostrar barn än någon annan familj. Vi var ju så fullkomligt fria att vara tillsammans med dem på Bruket som till exempel Mary, hon levde ju uppe i Missionsförbundets Ungdomsförening. Hon hade en kör där och hon var tillsammans och bästa vän med alla där. Det var ju inte vanligt i våra kretsar då för tiden. Jag bildade en idrottsklubb tillsammans med Bror och vi var ju bara 12 - 13 år då och vi höll på och hade förskräckligt roligt. Mamma brukade berätta hur hon bredde 100 - tals smörgåsar när vi kom upp på kvällarna och ville äta.
- Var det aldrig några försök som gjordes för att få Er att inte alltför mycket hänga ihop med Brukets folk? Nej, inte mig veterligt och det kanske var en svårighet för oss kanske när vi kom ut i livet. För sedan när föräldrarna sedan kom hem från Amerika och skaffade sig våning i Stockholm då fordrades det att vi skulle ha skaffat oss vänner bland deras bekanta. Vi skulle vara fullfjädrade societetsflickor. Det var inte så lätt för oss som var uppfostrade på landet i den verkliga lantliga miljön. Jag skulle gå i skola i sjunde klassen i Anna Sandströms skola. Så som jag vantrivdes där kan inte talas om. Jag tyckte det var så fruktansvärt att gå på Stockholms gator och jag förstod mig inte på mina kamrater för dom hade ju helt andra intressen, helt andra intressen än vad jag hade. Det enda jag tänkte på var när jag skulle få resa till Virsbo nästa gång.
- Och så fortsatte det i många år alltså?
Neej. Se´n skickades jag utomlands och det gick ju rätt fort att få mig litet upp-polerad. Jag skickades till Schweiz och där var jag i två olika år. Jag gick aldrig ut åttonde klass.
- Så enormt många år i skolan har Du egentligen ….
Neej. Och jag fick aldrig ett betyg. Jag brukar skoja med det att jag äger inte ett betyg, inte från något håll.
- Det är väl många som skulle ...
Jag får ju vara tacksam för vad livet givit men det är inget att ta efter. Det var nog typiskt för den tiden att föräldrarna tyckte inte alls det var något viktigt att jag skulle läsa. Bror skulle ta studenten men att vi skulle läsa var just detsamma och det var inte så kinkigt med det alls….
- Försökte dom få pojkar av Er egen klass att komma till Virsbo så att säga som uppvaktande så där litet senare….
Neej. Dom gav baler i Stockholm, det gjorde dom mycket.
- Hur gick det till då?
Det var magnifika tillställningar, vi hade ju en stor våning på Birger Jarlsgatan och där bjöds ju allt vad fint folk som fanns. Och där var ju, åhh … och det gjordes mycket…. och där hade vi varje år var det någon men jag fick inte bli fullvuxen förrän jag var tjugo år därför att vi hade Eva, Mary och Koko och jag var den fjärde flickan och det ansågs att man kunde inte föra ut fyra flickor i Stockholmssocieteten utan jag hölls tillbaka.
- Hur uppträdde man då i Stockholmssocieteten då, var det stelt….
Ja, det vill jag inte säga. Sedan när jag kom för så kallad debut så presenterades man vid hovet och sedan gav föräldrarna då en bal och sedan blev man ju tillbakabjuden. Och jag var ju en glad livad flicka som tyckte det var vansinnigt roligt och tyckte det var gräsligt roligt att dansa. Hur jag hade lärt mig det vet jag inte men jag hade förskräckligt roligt och vi var borta oerhört mycket. Jag hade förfärligt lätt att få kontakt med vänner och så, så jag hade lätt att få vänner vilket har varit till mycket stor glädje för mig. Jag har nog ärvt av Pappa det där intresset för människor och det har gjort att jag har roat mig mycket.
- Men på Virsbo då, hur länge höll man på i Virsbo, under ett par år var alltså farbror Herman i Washington som ambassadör?
Men då ordnades det ju så att Bror och jag bodde på Ferna och var inackorderade hos Nordenfalks. Vi kom med informator och Nordenfalks hade en lärarinna. På Virsbo hade Mamma och Pappa en gammal lärarinna som hette fröken Åhman som skötte hushållet och där satt Kaj och Märta. När terminerna var slut, så när jullovet kom, då reste vi hem till Virsbo men dessemellan var vi på Ferna. Och på Ferna hade vi ju hur roligt som helst.
- Vem bodde på Ferna?
Baron Johan Nordenfalk och dom hade sju barn. Så kom vi då och vi var nio barn och en lärarinna och en lärare. Barnen Nordenfalk var mycket snälla och väluppfostrade och Bror och jag var förfärligt bråkiga. Farbror Johan Nordenfalk var vansinnigt road av Bror och mig och vi fick göra hur mycket rackartyg som helst och farbror Johan bara skrattade. Och jag kan ännu i denna stund inte förstå hur dom orkade med oss. En dag skulle Farbror Johan och tant Hedvig resa till Stockholm. Det var ett stort hus och så det var fönster som gick ned i galleriet ända från tak till golv. Tant Hedvig var väl litet orolig och så säger hon att nu ska ni sköta Er ordentligt och om ni skulle råka köra huvudet ut genom fönstret här får Ni komma ihåg att inte dra tillbaka det. Det var väl på skämt sagt. Ja, så for de iväg med släde och jag minns att dom kom inte längre än upp över kröken där så ställer sig Bror framför fönstret och säger: Vad skulle Ni säga om jag nu…. Och så slant han och körde huvudet genom fönstret. Kandidaten blev så arg, så att han skulle slå Bror och då rusar Bror ner och kandidaten efter. Nu blir kandidaten ängslig så han tar farbror Johans ytterst dyrbara skrivbordsstol och skulle försvara sig med och så tappar han den och så går bägge benen av på den. Detta hade hänt innan dom kom till station. Då kan man förstå hur det sedan fortsatte. Efteråt har jag tänkt att de stackars lärarna måste haft det fruktansvärt när dom var ensamma med oss. Men vi hade hästar och vi hade roligt och vi red och vi stod i och vi hade förfärligt roligt.
- Nu kommer hunden Sippo här, ska vi stoppa en stund, eller?

Tillbaka upp

Maria Meschke intervjuar 1982 Om hur det var med hemhjälpar på den tiden.

Hemhjälparna vid herrgården 1906. (Klicka för större bild.).

Tillbaka upp

Märta von Essen 1989

Märta von Essen berättar för Arvid Lagercrantz om den försenade landshövdingskan Murray som snavade och föll i trappan till andra våningen, hur Märta och storasyster Mary skrattade och hur kung Gustav gav dem en sträng blick. 1906 kom Kronprinsparet i bil till Virsbo, första gången en bil syntes där. Märta berättar också om hur löjtnant Magnus von Essen friade ombord på sin jagare före långresan och hur hon tvekade att utan sällskap besöka honom ombord. Hon berättar också om varför bröllopet inte kunde firas i Virsbo, svärmor var född Wallenberg, statsfru hos Gustav V. Wallenbergssläkten var stor och rymdes inte i Virsbo.

Syskonen Lagercrantz om sin barndom 1972

Sju syskon, alla utom Clare, samtalar i Stockholm inför publik (Templet?) under ledning av kommendanten Åke Blomberg i Frälsningsarmén. Det är hågkomster från Högkvarteret i Stockholm, Torpa, Virsbo och ambassaden i Washington. Några gäster beskrivs, general Booth och Prins Oskar, livet på Virsbo, hur Greta deltar i Virsbo IF, hur Hedvig ger julklappar och för julklappsbok och ger råd till Bror angående skötseln av ett stort herrgårdshushåll: kom ihåg att i oktober slakta en gris och en halv ko.

De tre kyrkornas historia berättas och hur Axel Hörlins vackra väggmålning i Fribaptisternas kapell målades över. Väggmålningen bakom altaret visade ett palestinskt landskap med kors framför en morgonrodnande himmel. Över stod bibelordet Visa mig Herren Din väg. Byggmästare Axel Augustsson var församlingsledare när kapellet byggdes. Han förebrådde den bildstormande nye ledaren övermålningen och tyckte att åtminstone det vackra bibelspråket kunde få stå kvar. Svaret blev att vi behöver inte det bibelspråket, vi vet ändå Herrens väg.

Öppen kanal 1975

Virsbo Folkets Hus. Programledare Lars Forsberg och Birgitta Karlström. Tema Bruksmiljön i det moderna samhället. Bland andra: Kommunalråd, Bruksdisponent, Fackförening, Finska Föreningen, Husmorsförening, Skolans rektor. Besök i Stuksmedjan.

Epoken Lagercrantz 1983

Arthur Hjerpe intervjuar disponent Bengt Lagercrantz och tre fackföreningsordförande, Milton Lagerhult, Jan - Eric Stadig och Leif Ström.

När Rörverket brann 1983

Arthur Hjerpe intervjuar bröderna Gösta och Bertil Örtlund.

Tillbaka upp

Café Wirsbo 1989

Anna Hörzel? är värd och har gästerna:
Alice Eriksson och Ingemar Grankvist som spelar Virsbolåtar
Sven - Henriks kvartett.
Bengt Antonsson berättar om Wirsbo Bruks AB
Harriet Larsson berättar om människorna på Bruket
May Pirttinen berättar om småföretagande
Sylvia Eriksson berättar om Brukshotellet
Kalevi Jokela berättar om Finska föreningen
Valter och Gertrud Eriksson berättar om Hembygdsföreningen
Arne Hedström berättar om tre generationer fotografer, inspelningen avbryts före slut.

Bengt Lagercrantz 2002

Bengt berättar för Arvid Lagercrantz om uppväxten i Djursholm med ensamstående Mor och 5 syskon, om utbildningen till bergsingenjör, frivilligtjänsten i Finska Vinterkriget, tiden på Surahammars Bruk och Wirsbo Bruk.

Gilla Lagercrantz 2002

Gilla berättar för Arvid Lagercrantz om de första sex åren i Stockholm, uppväxten på Tallåsen i Virsbo, hur hon mötte sin okände syssling Bengt, Herrgårdstiden och pensionärslivet på Näs.

Ritwa Bergkvist 2002

Finskt krigsbarn hos byggmästare Axel Augustsson, 7 år, kunde inte svenska, bodde i tre år med tant och farbror och en hund. Tvingades tillbaka till Finland, det var svårt, kunde inte finska längre, dålig mat. Kom tillbaka under någon semester och efter skolan sökte hon jobb på kaféet i Virsbo fick arbete hos Bengt och Gilla i tre år och gifte sig i Virsbo.

Ulla-Britt Månsson 2003

Ulla-Britt, född Linder 1928 i Virsbo dotter till lagårdsförman i Virsbo, kom till Virsbo nyutbildad. Ulla-Britt tjänstgjorde hos Herman och Hedvig i Herrgården.

Rune Ringström 2003

Rune föddes 1917 på Ludvigstorp med en äldre syster. Började i sågen, men flyttades till verktygsavdelningen. Aktiv brottare, fotbollspelare och bandyspelare.

Helga Sandberg 2003

Helga, född Hagman 1917, dotter till befallningsman på Virsbo. Bodde i Virsbo till 4 år, därefter till Felingen. Tjänstgjorde som husa (servera, städa, sköta kläder) i 2 år hos Bror Lagercrantz på Tallåsen när hon var 17 år. Herrskap och hemhjälpar serverades samma mat, dukat bord och servetter. Utbildad till barnsköterska i Stockholm, fick arbete hos Märta von Essen, i tre år på Kavlås och följde med familjen till Virsbo på sommaren. Därefter arbete på Tyska konsulatet i Stockholm och på Gotland under kriget.

Per-Ola Williamsson 2003

Född 1940 utanför Borås på bondgård, började i Virsbo 1965 som ingenjör, personalchef, produktionschef, försäljningschef.